För att på ett ändamålsenligt sätt kunna tillgodogöra sig sina skogar anlade Tunabergs Trävaru AB ett antal skogsbanor i Tunabergs socken.

Arbetena påbörjades 1917. Länsstyrelsen beviljade 1918 bolaget tillstånd att över allmänna landsvägen Frankhyttan – Munksäter framdra en s.k. decauvillejärnväg. Banorna drogs så att man skulle kunna transportera timret både från skogarna kring banorna och från timmermagasinen i Gälkhyttedammen, Nävsjön och Skarasjön.

Systerföretaget Norrköpings Exporthyvleri hade några år drivit en liknande bruksbana vid Björksund söder om Tystberga kyrka. Denna bana revs upp 1917 och utnyttjades för banorna i Tunabergs socken.

Från Marsvikens sågverk drogs ett spår i sydvästlig riktning. Efter c:a 500m svängde banan åt nordväst för att vid Älvbro gå över ån. Söder om ån var lokstationen med lokstall och smedja belägen. Där korsades också gamla landsvägen. Banan fortsatte vidare norr om Munksäter till en växel 300meter nordväst om gården.

Ett spår fortsatte nordväst ut över Skyrshyttan till Jobstorp där nästa växel var inlagd. Huvudspåret böjde av åt vänster och passerade torpen Ö. och V Dammändan innan nordvästra delen av Gälkhyttedammen nåddes. Det mindre spåret fortsatte mot Ängby för att svänga österut mot Skripkärr. Ungefär en halv kilometer därom slutade spåret.

Från Munksäter gick det andra över Tydikehyttan till en växel ungefär 800m västsydväst därom. Ett spår fortsatte i nordvästlig riktning och slutade ungefär en kilometer öster om Pumptorp. Det andra spåret gick i sydvästlig riktning till Stordammen.

Från Pryssgårdens brygga i västra delen av Nävekvarnsviken gick en bana förbi Nygran, söder Dammkärr och Häradstorp till Nävsjön.

Slutligen gick en bana från västra Koviken till västra delen av Skarasjön. De två sista banorna hade ej förbindelse med de banor som förenades vid Munksäter.

För att flytta lok och vagnar mellan de olika banorna användes pråmar. Dessa primitiva ”järnvägsfärjor” fylldes med timmer eller slipers varefter flyttbara rälslängder lades ut. Innan lok och vagnar kördes ombord fästes denna räls med skarvjärn till bryggan. När lok och vagnar var på plats lossades förbindningen mellan brygga och ”färja”. Därefter kunde förflyttning ske mellan Marsviken, Västra Kovik och Pryssgården. Vid banorna fanns två lok med namnen Sara och Karolina.
            

Sara övertogs 1919 från Exporthyvleriets banor vid Gullringen. Karolina nyinköptes samma år. Loken var tillverkade av den kända firman Orenstein & Koppel i Tyskland.

Trafiken pågick året om och ibland även på nätterna. Vid enkelskift var en lokförare, en bromsare, fyra lastare och en banvakt i verksamhet.

Timret transporterades på särskilda timmervagnar av enkel konstruktion. Hjul, axlar och axelboxar var av samma fabrikat som loken.

Banvakten använde en handdressin som numera är uppställd i hembygdsgården i Koppartorp. Omkring 1938 lade Tunabergs Trävaru AB i huvudsak ner trafiken. Fram till 1945 pågick dock trafik på de banor som hade förbindelse med Marsviken. Detta beroddee på att loken ju ej var beroende av bensin eller brännolja, utan kunde utnyttjas under andra världskriget.

Idag kan man på ett flertal platser finna rester av banan. Vid Marsviken går spåret från bryggan genom trähusfabriken framtill stora vägen där det är lätt att se banvallen.

Vid Älvbro finns den gamla smedjan och bron (i dåligt skick) kvar. Lokstallet är nyligen nerbränt. Banvallen är lätt att urskilja söder om ån.

Vid Pryssgården ligger spåren kvar på bryggan och på bitar av banvallen, som man lätt kan följa åtminstone en kilometer.

På ett flertal andra platser kan man också tydligt urskilja banvall och finna rester av spår.

Så följer en liten förteckning över rullande material och bandata.

Lok
Sara O&K nr 1190 1903 köpt från Gullringen (Ålhult), såld till Pershyttan.Karolina O&K nr 7696, 1919 köpt 1919, sålt 1946 till Delary, Strömsnäsbruk AB.

Vagnar:
Ett femtontal timmervagnar. Träunderrede med hjulställ från O&K.
Handdressin nu uppställd i hembygdsgården i Koppartorp.

Bandata:
Spårvidd 600mm, Syllängd ca 4 fot, Syllavstånd ca 60cm. Total längd ca 25km.

Källor:
Tunabergsbygden 1959
G Rydberg Tunaberg
W Svensson Tunaberg
E Sundström Tunaberg
B Gyllenberg Tunaberg

 

Om loket Karolinas vidare öden berättar Sune Lantz i tidningen Järnvägsteknik följande:

Docenten i organisk kemi Björn Luning, 41, har lagt ut 100m järnvägsspår på sin tomt i Norrviken strax norr om Stockholm. Rälerna har han skaffat från den 1959 nedlagda Bödabanan och från Älmhult. 1970 har han börjat köra med loket Karolina, som 1920-1958 drog vagnar först i Kolmården och sedan i Strömsnäsbruk. Docenten, som undervisar studenter vid Stockholms universitet när han inte kör ånglok, kallar järnvägen Hummelstugans enskilda järnväg (HEJ). Luning med stor möda skramlat ihop en liten vagnspark. Det mesta av den rullande materialen, en godsfinka, en flakvagn, åtta boggier till flakvagnar och tre tvåaxliga godsvagnsunderreden kommer från Ohs bruk. De tvåaxliga godsvagnsunderredena är byggda vid Helsinborgs mekaniska verkstad 1904, medan den övriga materielen från Ohs bruk är tillverkad av Orenstein & Koppel i Berlin 1919. Loket Karolina har samma tillverkare och byggår.

Från skogsbanan i Böda kommer en ombyggd timmertruck. Den är liksom flertalet av vagnarna från Ohs bruk gjord av Orenstein & Koppel. Det kända Berlinföretaget tillverkade den 1909 och den började rulla på Öland samma år med hästar som dragkraft. Senare har den dragits av loken Mormor och Farmor. Det förstnämnda loket står i Nässjö hembygdspark och det andra skrotades 1959. En handdressin från Böda ingår också i HEJ:s vagnpark.

Rälerna från Böda är av tre viktklasser 6, 9, och 14 kg/m. Banöverbyggnaden i övrigt består av halverade normalspårsslipar inköpta från SJ och lagda i makadam.

Loket Karilina inköptes 1920 från Tunabergs Trävaru AB i Koppartorp. Hon gick där i regelbunden tjänst fram till 1935, sedan endast någon månad varje sommar. Den ursprungliga järnarmaturen av krigstidskvalitet utbyttes efterhand mot ny. Under 1940-talet var Karolina mest uppställd.

År 1947 brann lokstallet vid Strömsnäsbruk i södra Småland och 644 mm-banan mellan Lagan och Helgeån, Strömsnäsbruk-Delary stod utan maskiner. Efter ett detektivarbete lyckades en ingenjör  få reda på att Karolina stod i lokstallet vid Tunaberg till ingen nytta. En besiktning visade att hon var i funktionsdugligt skick. Spårvidden var dock 600mm och den måste görs om sedan Smålandsföretaget förvärvat maskinen. Surahammars bruk tillverkade nya hjulpar som passade till banan Strömsnäsbruk-Delary.

Karolina drog sedan vagnar i Småland fram till 1958 då hon ställdes undan. Dessförinnan hade maskineriet rostskyddsbehandlats och setts över. Vid den sista besiktningen i Småland 1954 var pannan i gott skick och tillåten för det ursprungliga trycket 12 atö.

Det kan nämnas att Karolinas axelföljd är B och hon har sålunda två drivande axlar. Slidstyrningen är Walcherts, pannan har 30 tuber och vattentanken finns i nedre ramverket. Eldytan är 7,2 m2 och lokets vikt utan bränsle och vatten 6,7 ton.

Det var en gammal dröm från pojkåren att få en egen järnväg med ett riktigt ånglok som gick i uppfyllelse när Luning hade förvärvat och renoverat loket. Vid renoveringen har han haft värdefull hjälp av bl a en svåger som är lokförare. Pannan och armaturen har gåtts igenom.

Genom avsvarvning och inflyttning av hjulen har Karolina ånyo fått 600mm spårvidd så att hon passar till vagnarna från Böda och Ohs bruk.

Slut citat.

Karolina går numera i turisttrafik på Böda skogsjärnväg på Öland. På BöSJ´s hemsida kan man läsa om henne.